(Baserad på artikel av Kent Fridell med flera, 2025, Journal of Radiology Nursing)
Att identifiera barn som misstänks vara utsatta för fysiskt våld eller försummelse är en central men ofta komplex del av hälso- och sjukvårdens ansvar. Inom diagnostisk radiologi möter röntgenpersonal både barnet och vårdnadshavarna i situationer som kan avslöja fysiska skador, avvikande beteenden och mönster i samspelet. Den vetenskapliga studien av Kent Fridell (PhD) – lärare vid YH-utbildningen Specialistundersköterska inom röntgen på Medlearn – beskriver tillsammans med kollegor röntgenpersonalens erfarenheter och de etiska dilemman som uppstår. Även Anna Johannisson, lärare vid samma utbildning, omnämns i artikeln.
Den här sammanfattningen ger en övergripande bild av studiens bakgrund, metod, resultat och slutsatser. Klicka här för att ladda ner den fullständiga studien i PDF med citat, tabeller och medicinska bildexempel »
Bakgrund: Barns rättigheter och röntgenpersonalens ansvar
Barn har rätt till skydd mot våld enligt både svensk lag och Barnkonventionen. Vårdpersonal har skyldighet att anmäla misstanke om att ett barn far illa. För röntgenpersonal innebär detta dubbla uppdrag:
- Genomföra undersökningar med hög bildkvalitet, ofta med juridiskt bevisvärde.
- Observera tecken på misshandel, både i bilderna och i mötet med barnet och vårdnadshavarna.
Fysiska tecken som väcker misstanke
Artikeln lyfter särskilt flera typer av skador som kan vara misstänkta:
- Revbensfrakturer hos spädbarn.
- Metafysära hörnfrakturer (exempel i artikeln, s. 7).
- Frakturer i olika läkningsstadier.
- Subduralblödningar (bild från magnetkameraundersökning, s. 7).
Uppträdande och interaktion kan också signalera risk: undvikande blickar, oklara skadeförklaringar eller ett beteende som avviker från det normala samspelet.
Metod: Kvalitativa intervjuer
Studien bygger på semistrukturerade intervjuer med 15 personer inom röntgenpersonal vid fyra radiologiska avdelningar i södra och mellersta Sverige. Intervjuerna analyserades med kvalitativ innehållsanalys.
Resultat: Fyra huvudområden
1. När misstanke om misshandel uppstår
Röntgenpersonal beskriver flera omständigheter som väcker oro:
- Fysiska tecken: blåmärken, smutsiga kläder, tidigare oupptäckta frakturer.
- Uteblivna besök eller upprepade avbokningar.
- Skadebeskrivningar som inte stämmer överens med skadebilden.
- Onormal interaktion mellan barn och vårdnadshavare.
Ett stort hinder är att mötet ofta är mycket kort, vilket gör bedömningen svår.
2. Psykisk påfrestning vid undersökningen
Mötet med barnet
Röntgenpersonal beskriver en stark känslomässig belastning där de behöver:
- Vara lugna och trygga i sin yrkesroll.
- Hantera barnets oro.
- Samtidigt sköta en tekniskt krävande undersökning.
Eftersom bilderna kan användas som bevismaterial måste de hålla mycket hög kvalitet. I vissa fall används lugnande medel för att barnet ska klara undersökningen.
Mötet med vårdnadshavarna
Personalen möter ofta:
- Oro, ilska eller frustration.
- Ifrågasättanden om undersökningens syfte.
- Situationer där de inte kan berätta om den bakomliggande misstanken.
Avsaknad av uppföljning
De flesta får ingen information om vad som händer efter undersökningen. Detta skapar ibland oro och behov av återkoppling, men vissa föredrar att mentalt lämna ärendet när undersökningen är avslutad.
3. Vikten av att vara trygg i sin yrkesroll
Erfarenhet framstår som en nyckelfaktor. Nyutexaminerad personal kan känna osäkerhet.
Behov av tydliga riktlinjer
Nationella protokoll för undersökningar vid misstänkt barnmisshandel uppskattas och ger trygghet.
Däremot varierar upplevelsen av hur tydliga rutinerna för anmälan är.
Kollegialt stöd
Intervjupersonerna framhåller:
- Vikten av att vara två vid svåra undersökningar.
- Trygghet i stöd från barnklinikens personal.
- Behov av samtal och krisbearbetning efter tunga situationer.
4. Att anmäla misstankar till myndigheter
Detta område präglas av osäkerhet och etiska dilemman.
Bristande utbildning
De flesta menade att grundutbildningen inte gav tillräckliga kunskaper om:
- Hur misshandel ser ut.
- Anmälningsskyldigheten.
- Praktiskt förfarande vid misstanke.
Osäker process
Många uppger att de:
- Inte vet exakt hur en anmälan görs.
- Inte är säkra på vem de ska kontakta.
- Inte har egen erfarenhet av att skicka in anmälningar.
Därför överlämnas ansvaret ofta till läkare eller chefer.
Etiska dilemman
Personalen brottas ofta med två perspektiv:
- Skydda barnet – anmäla även vid svag misstanke.
- Rädsla att felaktigt anklaga en oskyldig förälder.
Att anmälaren inte kan vara anonym skapar ytterligare oro.
Diskussion: Ett känslomässigt och etiskt krävande område
Studien visar att röntgenpersonal befinner sig i ett område där:
- De är först i vårdkedjan att upptäcka misstänkta skador.
- De möter både barn i utsatthet och pressade vårdnadshavare.
- De måste balansera empati, lagkrav och professionellt ansvar.
Den korta tiden med barnet gör det svårt att upptäcka subtila tecken och bidrar till underanmälan.
Behov som tydligt framträder:
- Mer utbildning.
- Tydligare rutiner.
- Regelbundna möjligheter till avlastande samtal.
- Stärkt stöd i organisationen.
Slutsatser
Studien visar att röntgenpersonalens arbete vid misstanke om våld mot barn är:
- Känslomässigt krävande.
- Tekniskt och organisatoriskt avancerat.
- Etiskt utmanande.
Det finns tydligt behov av:
- Förstärkt och återkommande utbildning.
- Tydligare anmälningsrutiner.
- Bättre stödstrukturer, t.ex. krisbearbetning.
- Erfarenhetsutbyte inom yrkesgruppen.
- Röntgenpersonal spelar en avgörande roll i att uppmärksamma och stoppa våld mot barn.
Fördjupning
För metodfördjupning, referenser, medicinska exempelbilder och citat hänvisas till:
“Radiographer’s Experience of Encountering Children Suspected of Being Abused” (Kent Fridell med flera, 2025) »
